Början på en historia – maj

Jag gick runt planlöst och tittade. Det var en onsdag, inte många var ute och handlade. Men det var ju på landet också. Nuförtiden är det ju populärt att inreda butiker i gamla ladugårdar eller slott. Här var det en stor fyrlängad gård, precis som i Skåne. Ägarna hade troligen lagt ner ett enormt arbete på renoveringen. Jag gick igenom små rum med blänkande möbler, spegelglas, mahogny, textil, stora lampor och större krukor.  Nästa rum hade varit det stora kostallet, lite mer rustikt och inte så mycket prylar. Det nästan luktade lite än, från de tidigare korna alltså. Här hade de inrett med stora låga bord med kläder på. En hög med t-shirt tryckta med affärens namn, men riktigt billiga. Det var förstås en lockvara. En sådan vara som jag brukade gå på.  

Men så gick jag runt hörnet och där låg den. Färgerna glittrade i guld, orange och turkos i ett invecklat blommönster. Denna hade jag drömt om – en vacker kaftan. Jag kände riktigt hur skönt sidenet kändes mot huden utan att jag hade tagit i den. Vågade jag ta i den? Fingertopparna smekte längs kanten. Ja den kändes skön och helt underbar. Blommorna var olika och de försvann liksom under kanten. Jag vände på kaftanen, ja, där fortsatte de i ett annat mönster men hängde ihop på ett sätt ändå.

Då såg jag den vita lappen. Vad stod det? Ett fem-siffrigt belopp. Jag stelnade till, fast i den lutherska traditionen, inte skall väl jag unna mig något. När skulle jag använda den här. Jag var ju ändå alltid ensam. På släktkalasen gick det ju inte att överdriva.

Jag fick flytta mig, det kom flera kunder som trängde på och pratade högt. Jag stod tyst kvar och tänkte på min dröm. Guld, orange och turkos och tjockt siden. Gjorde det något om jag provade? Den kanske ändå inte var i min storlek? Men känslan? Känslan? Hur skulle jag göra?

Början på en historia – Februari

Att vara kreativ är också att skriva. Jag skriver, men jag skriver bara början på en historia – sedan är det upp till Er att fortsätta – vad kommer egentligen att hända eller vad vill Ni skall hända?

Jag kände händerna runt midjan, de kramade åt hårt. De stack upp ur madrassen och fingrarna höll fast. Jag vaknade till med ett skrik. Var var jag? I min säng, det var inget skrik, det var ett stönande. Men var det verkligt eller inte? Jag började vakna och satte mig upp. Det fanns inga hål i underlakanet. Det var en mardröm. Varför? Hade jag hört något obehagligt på radion eller TVn? Jag hade inte läst någon läskig deckare på länge. Allt var som vanligt i sovrummet. Jag snurrade runt flera gånger i sängen och kunde inte släppa varför? Jag gick upp och drack lite vatten. Snart skulle det vara dag och vad var det jag skulle göra idag. Jag kom inte ihåg. Svetten började droppa i pannan….

Foto från Pixabay

Kastanjeträdet

Kastanje-8

Det är så inspirerande att få följa årstiderna och trädens skiftningar. Kastanjeträdet blommade i våras i vitt och rosa, se hur vackra blommorna är i närbild. Nu är det stora trädet fullt med kastanjer som är blanka och lena på den bruna ytan. Perfekta att ta in och glädjas åt över vintern, speciellt om man har hjälp av en vän som skall bli kastanjeplockerska när hon blir stor.

Bladen ger också skaparlust att brodera, se mitt tidigare inlägg.

Kastanje-våren-4

Kastanje-våren-3

Kastanje-våren-2

Kastanjeträd på våren
Kastanjeträd på våren

Kastanje-7

Kastanjeplockerska
Kastanjeplockerska

 

Vägen framåt

Början på en historia:

Dagen var varm. Det var en av de dagarna på sommaren då himlen var  blå och hettan i luften kändes, nästan lite jobbig. Stenarna var skarpa, de skar hårt in i fotsulorna, men jag skulle framåt. Det var många steg, men till sist hade jag sprungit hela den långa grusgången. Jag hade ont i fötterna, men det som hägrade var fem-öringen som jag blev mutad med för att jag skulle springa.

Varför skulle jag springa på grus egentligen? Någon hade inbillat mina föräldrar att det var bra för små barn att härda fötterna.

Var skulle jag gömma fem-öringen?

Vad skulle de hitta på imorgon …….. jag huttrade vid blotta tanken.

Hur skulle vägen framåt se ut?

Grus och gräs 1, Fritt Broderi
Grus och gräs 1, Fritt Broderi

Början på en … 2015 Juni

Ni kanske har upptäckt att jag ibland skriver små historier, men jag skriver bara början på en historia – sedan är det upp till Er att fortsätta – vad kommer egentligen att hända eller vad vill Ni skall hända?

Jag knackade på dörren. Jag knackade på dörren igen. Ingen öppnade. Jag väntade och sedan kände jag på handtaget. Mässingen kändes mjuk i min hand. Många hade använt handtaget. Dörren öppnades sakta. Den var alltså inte låst. Jag gick in i den lilla fyrkantiga hallen, väggarna var vita som nymålade. Jag tittade åt höger genom dörröppningen och rakt mot en matplats med en starkt blå vägg. Då såg jag honom. Han stod med profilen mot mig och pratade engagerat i en mobiltelefon. Jag ropade Hallå för att få hans uppmärksamhet. Han vände sig hastigt om mot mig och hans ögon mötte mina ………..

Vit tulpan
Vit tulpan

En början …….

Han lämnade henne.  Hon förstod inte varför. Det var inte sant, men dörren hade slått igen med en rejäl smäll. Kläderna och CD skivorna var borta. Det var för tre veckor sedan.  Livet var grått, bara grått. Maten i kylskåpet var slut. Havregrynen och makaronerna likaså. Det hon frukade måste ske. Hon var tvungen att gå ut och handla. Någon kunde ju se henne, någon hon kände och  de skulle fråga. Hon tog på sig kappa och mössa och virade en stor halsduk två varv runt halsen.  Det skulle nog gå. Hon hade bara kommit 10 meter ut på Kungsgatan när  en reporter  från lokaltidningen körde upp en grå yllebeklädd mikrofon i ansiktet på henne. Har Ni blivit lämnad någon gång?

Hur skulle hon orka?

Stentrappa

Början…

Jag skriva bara början…

Kvällssolen lyste in genom det dåligt putsade fönstret på Emma. Hon låg och smågnydde som vanligt. Ljudet ökade och minskade med ojämna mellanrum. Många långa dagar och nätter hade hon legat där. Dörren ut i sjukhuskorridoren öppnade sig försiktigt och in kom Emmas dotterdotter. Som alltid minst en kväll i veckan. Som alltid tog hon av sig den grå jackan snabbt och tog Emmas hand. Gnyendet blandades med låga tröstande ord.

Allt är bra, jag här hos dig, jag skall ta om dig, allt är bra, jag är här hos dig, jag skall ta hand om dig.

Gnyendet minskade och andningen blev lugnare. Jag har vattnat dina blommor, de är så fina. Ögonlocken rörde sig. Munnen rörde sig. Var är jag?