Början på en historia:
Dagen var varm. Det var en av de dagarna på sommaren då himlen var blå och hettan i luften kändes, nästan lite jobbig. Stenarna var skarpa, de skar hårt in i fotsulorna, men jag skulle framåt. Det var många steg, men till sist hade jag sprungit hela den långa grusgången. Jag hade ont i fötterna, men det som hägrade var fem-öringen som jag blev mutad med för att jag skulle springa.
Varför skulle jag springa på grus egentligen? Någon hade inbillat mina föräldrar att det var bra för små barn att härda fötterna.
Var skulle jag gömma fem-öringen?
Vad skulle de hitta på imorgon …….. jag huttrade vid blotta tanken.
Hur skulle vägen framåt se ut?
