Jag gick runt planlöst och tittade. Det var en onsdag, inte många var ute och handlade. Men det var ju på landet också. Nuförtiden är det ju populärt att inreda butiker i gamla ladugårdar eller slott. Här var det en stor fyrlängad gård, precis som i Skåne. Ägarna hade troligen lagt ner ett enormt arbete på renoveringen. Jag gick igenom små rum med blänkande möbler, spegelglas, mahogny, textil, stora lampor och större krukor. Nästa rum hade varit det stora kostallet, lite mer rustikt och inte så mycket prylar. Det nästan luktade lite än, från de tidigare korna alltså. Här hade de inrett med stora låga bord med kläder på. En hög med t-shirt tryckta med affärens namn, men riktigt billiga. Det var förstås en lockvara. En sådan vara som jag brukade gå på.
Men så gick jag runt hörnet och där låg den. Färgerna glittrade i guld, orange och turkos i ett invecklat blommönster. Denna hade jag drömt om – en vacker kaftan. Jag kände riktigt hur skönt sidenet kändes mot huden utan att jag hade tagit i den. Vågade jag ta i den? Fingertopparna smekte längs kanten. Ja den kändes skön och helt underbar. Blommorna var olika och de försvann liksom under kanten. Jag vände på kaftanen, ja, där fortsatte de i ett annat mönster men hängde ihop på ett sätt ändå.
Då såg jag den vita lappen. Vad stod det? Ett fem-siffrigt belopp. Jag stelnade till, fast i den lutherska traditionen, inte skall väl jag unna mig något. När skulle jag använda den här. Jag var ju ändå alltid ensam. På släktkalasen gick det ju inte att överdriva.
Jag fick flytta mig, det kom flera kunder som trängde på och pratade högt. Jag stod tyst kvar och tänkte på min dröm. Guld, orange och turkos och tjockt siden. Gjorde det något om jag provade? Den kanske ändå inte var i min storlek? Men känslan? Känslan? Hur skulle jag göra?
