Jag skriva bara början…
Kvällssolen lyste in genom det dåligt putsade fönstret på Emma. Hon låg och smågnydde som vanligt. Ljudet ökade och minskade med ojämna mellanrum. Många långa dagar och nätter hade hon legat där. Dörren ut i sjukhuskorridoren öppnade sig försiktigt och in kom Emmas dotterdotter. Som alltid minst en kväll i veckan. Som alltid tog hon av sig den grå jackan snabbt och tog Emmas hand. Gnyendet blandades med låga tröstande ord.
Allt är bra, jag här hos dig, jag skall ta om dig, allt är bra, jag är här hos dig, jag skall ta hand om dig.
Gnyendet minskade och andningen blev lugnare. Jag har vattnat dina blommor, de är så fina. Ögonlocken rörde sig. Munnen rörde sig. Var är jag?