Emil Nolde, egentligen Emil Hansen, föddes 1867 i byn Nolde i Schleswig, död 13 april 1956 i Seebüll i Schleswig-Holstein, nära gränsen mellan Danmark och Tyskland.
Han var bondson och roade sig tidigt med att utföra målningar i fläder- och rödbetssaft. De stränga föräldrarna ogillade den onyttiga konstnärligheten och därför fick han gå en träbildhuggarutbildning i Flensburg. Tack vare en lyckad vykortspublicering – med bilder föreställande alper och väsen – blev Nolde ekonomiskt oberoende och kunde flytta från föräldrahemmet. Detta blev starten på ett av de mest omtvistade konstnärskapen i Tysklands historia.
Han var en av huvudföreträdarna för expressionismen. I centrum för hans konst stod, förutom landskapet, människan själv. Blommor och trädgårdar är ett tema som som löper som en röd tråd genom hans skapande. Denne strängt religiöst uppfostrade konstnär ville uttrycka tingens innersta kärna genom färgen istället för att imitera naturen.
Enligt uppgift var Nolde var medlem i det nazistiska partiet från 1920-talet, men 1941 utfärdades ett totalt yrkesförbud då han ansågs inkapabel till att producera ”bra” konst. Han blev utfryst under dessa år. Han ansåg själv att hans konst var urtysk. Oavsett hans åsikter som jag inte delar, så är det de starka färgerna som inspirerar i hans måleri.
”När jag målade, önskade jag alltid att färgerna genom mig, som målare, skulle ordna sig på duken lika följdriktigt som naturen själv skapar sina formationer, som malm och kristaller bildas, som mossa och alger växer, som blommorna öppnar sig under solens strålar och måste blomma.”
1937 står hans drömhus i Seebüll äntligen klart, och den trädgård han skapar tillsammans med sin fru Ada är mycket vacker. Han utformade trädgården enligt bokstaven A och E, se foto. Idag är här museum och en stor anläggning med utställning om Emil Nolde, mycket sevärt. Det platta landskapet som finns runtom är speciellt och jag förstår hans fascination.
