Ett så sött ansikte

I grått och vitt stack ansiktet upp genom det beigegula gräset och med de vita präskragarna bredvid. Vi tittade på varandra en lång stund. Det kändes som en lång stund, men det var nog inte mer än 15 sekunder, illern och jag. Det är första gången jag sett en iller på så nära håll och i vår trädgård. Vi bor granne med skogen så det kanske inte är så ovanligt. Illern hade ett så sött ansikte och jag fick googla för att verkligen få klart för mig att det var en iller och inte en mink.

Illern är ju rovdjur och våra farföräldrar har berättat en skröna från förr.  När de gick ut i skogen hade de stora stövlar på sig och med svart koks längst fram i stövlarna och i stövelskaften för att om illern gick till angrepp, så bet den i stövlar och koks och inte i fötterna, en skröna från förr.

Gräs utan iller

Jag tror jag skippar koks och utbrunnen vedkol i stövlarna. Den lägger jag i trädsgårdslandet istället mot vita flygare. All rucola sallad har blivit hål i, jag tröstar med mig att mangolden växer så det knakar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.