Någonstans börjar livet, så också med träd. Många små skott som får växa vilt speciellt av sälg, blir så småningom buskage. Jag brukar säga sly, och det inspirerade mig till det här påbörjade broderiet. På en botten av växtfärgat ullgarn har jag broderat med lingarn.
De bruna kastanjerna på marken gav mig inspiration. Vad kan jag göra med dem? När jag letade i lådorna efter tyg hittade jag en en bit vitt tyg som jag hade färgat med rostiga spikar.
Beskrivning av rostfärgning: Fukta ett tyg i vatten, häll på vinäger eller ättika och lägg på de rostiga delarna, snurra tyget hårt med de rostiga delarna inuti, lägg i en plastpåse, knyt om och glöm bort dem några dagar. Öppna påsen och bli förundrad över de mönster som bildats. Tvätta tyget och stryk det när det torkat, klart att använda.
Jag la på kastanjeblad på det rostfärgade tyget och ritade av. Lät det hänga uppe på anslagstavlan några dagar. Letade sedan igenom garnlådorna efter lämpliga färger i olika bruna nyanser. Det kändes lite för enkelt med enbart blad, så jag sydde in ett annat budskap i löven också. Hoppas det syns.
Sedan väntade jag några veckor och tittade på det hela där det återigen hängde på anslagstavlan. Det såg lite blekt ut, ingen bakgrund fanns ju. Sagt och gjort jag tog fram mina tygfärger och blandade till en motstående nyans i grått-blekgrönt och broderade ytterligare på bakgrunden för att kastanjerna skulle framhävas.
Jag hade tagit foto hela tiden så jag kunde följa stegen i skapandet som jag beskrivit i tidigare inlägg. Som Ni förstår har jag inte gjort allt i ordning utan arbetat kors och tvärs mellan Inspiration, Planering, Genomförande och Reflektion. Nu återstår montering……
Leta mellanrumsformer i naturen. I december mörkret är grått också fint. Dessa bilder tog jag en blåsig höst när vi bodde i Tisvildeleje i Danmark.
Ett av verktygen som jag använder nästan dagligen när jag broderar är synålen. Enligt Wikipedia så används en synål för:
”En synål används för handsömnad och utgörs av ett spetsigt vasst föremål, tidigare tillverkade av trä eller ben, numera av stål. Nålen har ett hål som kallas för öga där tråd eller garn träs.
Nålen hade i forntiden ett särskilt aktningsvärde och behandlades med största respekt, sannolikt för att det var komplicerat att tillverka nålarna och att det därmed var nödvändigt att vara rädd om dem. Nålarna förvarades i nålhus, hylsor där nålen hölls under uppsikt. Senare förvarades de i särskilda nålbrev, vikta pappersark där nålarna träddes fast för förvaringen. Nålbrev av papper används fortfarande för försäljning av nålar. Mellan användningarna förvaras synålar ofta nedstuckna i en nåldyna. Det förekommer även hemtillverkade nålbrev och nålböcker av textil.”…..
På Västkusten finns dock en synål av annat slag. När jag hälsade på kära släktingar i Hunnebostrand för några veckor sedan så besökte vi en Skulpturpark på Udden. Konstnärer har i sten tillverkat olika konstföremål och det tillkommer nya varje år. Projektet arbetar för en positiv utveckling av Udden i Hunnebostrand med sikte på en framtida skulpturpark med tillhörande stenkonstcentrum.
Se högst på toppen av det bruna berget mot den blå himmeln, så fanns, just det en grå SYNÅL.
I grått och vitt stack ansiktet upp genom det beigegula gräset och med de vita präskragarna bredvid. Vi tittade på varandra en lång stund. Det kändes som en lång stund, men det var nog inte mer än 15 sekunder, illern och jag. Det är första gången jag sett en iller på så nära håll och i vår trädgård. Vi bor granne med skogen så det kanske inte är så ovanligt. Illern hade ett så sött ansikte och jag fick googla för att verkligen få klart för mig att det var en iller och inte en mink.
Illern är ju rovdjur och våra farföräldrar har berättat en skröna från förr. När de gick ut i skogen hade de stora stövlar på sig och med svart koks längst fram i stövlarna och i stövelskaften för att om illern gick till angrepp, så bet den i stövlar och koks och inte i fötterna, en skröna från förr.
Jag tror jag skippar koks och utbrunnen vedkol i stövlarna. Den lägger jag i trädsgårdslandet istället mot vita flygare. All rucola sallad har blivit hål i, jag tröstar med mig att mangolden växer så det knakar.
Han lämnade henne. Hon förstod inte varför. Det var inte sant, men dörren hade slått igen med en rejäl smäll. Kläderna och CD skivorna var borta. Det var för tre veckor sedan. Livet var grått, bara grått. Maten i kylskåpet var slut. Havregrynen och makaronerna likaså. Det hon frukade måste ske. Hon var tvungen att gå ut och handla. Någon kunde ju se henne, någon hon kände och de skulle fråga. Hon tog på sig kappa och mössa och virade en stor halsduk två varv runt halsen. Det skulle nog gå. Hon hade bara kommit 10 meter ut på Kungsgatan när en reporter från lokaltidningen körde upp en grå yllebeklädd mikrofon i ansiktet på henne. Har Ni blivit lämnad någon gång?
Hur skulle hon orka?
Jag skriva bara början…
Kvällssolen lyste in genom det dåligt putsade fönstret på Emma. Hon låg och smågnydde som vanligt. Ljudet ökade och minskade med ojämna mellanrum. Många långa dagar och nätter hade hon legat där. Dörren ut i sjukhuskorridoren öppnade sig försiktigt och in kom Emmas dotterdotter. Som alltid minst en kväll i veckan. Som alltid tog hon av sig den grå jackan snabbt och tog Emmas hand. Gnyendet blandades med låga tröstande ord.
Allt är bra, jag här hos dig, jag skall ta om dig, allt är bra, jag är här hos dig, jag skall ta hand om dig.
Gnyendet minskade och andningen blev lugnare. Jag har vattnat dina blommor, de är så fina. Ögonlocken rörde sig. Munnen rörde sig. Var är jag?
